Sandra Christina

Ja, då var det några dagar sedan sist. Helgen har varit fin. Solen har ju strålat ute och vi på jobbet har haft julbord. Ja, eftersom vi inte hinner med det i jula så tar vi det alltid i februari eller mars. ´Kalla det på efterskott eller kanske på förskott.... Kul hade vi iallafall som alltid. Och jammen så orka jag att hålla ut till 2.30. Inte illa i den form som jag e i om dagen.

Igår var vi hos några vänner och barna lekte så gott. Eftersom vi hade julbord med övernattning så kom jag lite senare dit. Så Anders hade tagit med barna å åkt dit tidigare och de hade kosa sig ute i solen.

Själv har jag bokstavligt talt intagit soffan idag. Jag tänker knappt lyfta ett finger idag mer än det jag må. För nu ligger jag å laddar upp inför morgondagen. Imorgon är det meningen att jag ska ha min sista cellgiftskur. Tänk kur 12 av taxolkurerna. Denna dag har jag väntat på i ett halvår. Alltså 6 hela månader har jag förgiftat och misshandlat kroppen. Nu må vi bara satsa att den har slått ihjäl allt som har med kreft att göra. Att det inte finns några smitare eller några kreftceller som ligger i dvala å bara väntar på att få blomstra. Näe..jag ber för mina barn skull. Låt dem nu få ha sin mamma i fred. Så att jag kan ta hand om dem och ge dem en fin uppväxt.

Operationen närmar sig med stormsteg. Jag hatar det. Jag vill inte. Samtidigt som jag vet att jag må. Å mitt upp i allt så ser jag fram till det. Att få komma till nästa steg. Jag vet ju att jag ändå må gå igenom det. Och det känns som ett stort steg att få komma sig vidare. Komma mig till delmål 2. Skiten ska ur min kropp!!!