Sandra Christina

Den efterlängtade helgen är över. Helgen som har vart planerad sedan jag startade med cellgift. Denna helg som vi hade att se fram emot när nästan min behandling var färdig. Nu har den vart här. Och den har vart precis hur mysig som helst. Jag la rollen som cancerpatient och småbarnsmamma på hyllan och satte snuten mot Stockholm tillsammans med min bästa Anders för att möta min syster Maria och hennes man....ähh....hmm...sambo menar jag...tihi.. ;-)

Efter att jag hade min stråling nr 13 på fredagen så åkte vi vidare till Gardemoen och tog flyget till Stockholm. Landade vid 16 tiden och tog taxi till Kista där vi skulle bo på det fina nybygda Scandichotellet Victoria Tower. Råååfint hotel med en råååkul bar på 34 våning med utsikt över Stockholm, den sk skybar. Vi slappade lite på rummet innan vi tog hissen upp för att vänta på syrran. Vi kosa oss med god vin och bara var oss för en kväll. När dem andra kom beställde vi bord och åt fantastisk mat som för övrigt tog en himla tid att få, men god var den!

På lördagen så åkte vi till Stockholm Quality Outlet i Barkaby för shopping. Och för oss i Norge så gjorde vi iallafall många fina och goda inköp. Wilmer fick sig några jättefina nya små Nike skor, jag hittade några Björn Borg skor och Anders som har skodilla hittade några han med. Sakarias fick lite annat smått å gott, Vi fikade i solen och bara slappande av.

Lite senare efter en snabbvisit på hotellet så åkte vi in till Stockhom city och åt en gooood middag på Stockholm BarbeQue steakhouse. Å med god vin till detta var kvällen perfekt. Efter detta var det dags för kvällens eller helgens höjdpunkt. Min snälla syster hade bokat biljetter till Dirty Dancing. Hur bra som hellst men lite annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Men alla favoritscener var ju med och med all go musik och fantastiska dansare så var det helt super. Jag säger det var gång...man går allt för sällan på såna här föreställningar. Kvällen var helt super!!!

Idag blev det en låååång frukost med massa skravel på hotellet innan dem körde oss till Arlanda igen. Helgen gick allt för fort men vi har jaft superkul. Och jag kände på kroppen att detta behövde jag just nu. Jag har fått slappa av, sovit hela nätter. Bara vart mig helt enkelt och haft tid till att prata om annat är sjukdom och så. Samtidigt så saknar man ju sina söta små, men destu bättre blir det ju när man kommer tillbaka igen med lite ny energi.

Så tusen tusen tack till Maria och Henrik som gjorde denna helg så fantastisk. Synd att vi bor så långt ifrån varandra <3

Nu e jag alltså halvvägs i strålinga. Jag har gjort 13 och har 12 kvar. Det är ju nu nedräkningen startar. Dem menar att tisdagen den 5 juni ska jag ha min sista stråling. jag ser ljuset i tunneln öven om jag har ett halvår kvar med annan behandling. Men på denna standard behandlingen så börjar den närma sitt slut. Men vad sker sen??? Jag hatar att tänka på det. Jag hatar tanken över att inte få några svar på om hur det har gått. Och eftersom dem inte vet VARFÖR jag har fått det så blir det en oviss tid framöver om hur allt kommer att gå. Men det gäller att fokusera på nuläget. Att leva ut dagarna och tro på att detta har gått bra och att det inte kommer tillbaka. Men varför blev jag då drabbad av detta här?? Ett svar jag aldrig kommer att få veta. Och därför något som jag aldrig kan jobba emot och göra något åt det. Vi må bara fortsätta att tro för så länge det finns liv, så finns det hopp.

Hotellet

Min fina Anders <3

Syrran å jag e klara för show!

17 Mai-dagen e över. Och trötta å slitna e vi allihopa. Men dagen har vart otroligt fin och snacka om tur med vädret trots allt. För första gången på de 12 åren jag bott i Norge så har jag nu gått i tåg. Har man halvnorska barn och bor i Norge så e det bara så. Och jag har lärt mig en ting...Ska man gå i tåg bör man ha goda skor på sig. Hade jag det....nope....ajajajaj...Fina? Svar: Ja! Praktiska och bekväma....ähhh  NEJ. Inte ett dugg.  Ja ja... man lärer sig. Vi har kosa oss med massa gott och dagen var helt super.

Goguttene e klara för att gå i tåg med Kulturstien Barnehage <3

 

      

Wilmer                                                              Sakarias

Sakarias å jag (jepp...där kom bilden på mig) ;-)

 

Wilmer med sin mormor

 

Jepp, då vet ni också hur jag ser ut nuförtiden. En sliten Sandra med en hårfärg jag inte haft sedan jag var 12 år ;-) Men det e ju bara småbagateller. Hehe...

Gratulerer med dagen Norge!

10 stk strålingar är avklarade. Det börjar att ta sig nu. Bara 15 kvar. Jag längtar tills att komma över hälften. Då kan liksom en riktigt nedräkning starta. Men samtidigt så känns det så konstigt. Det långa behandlingen börjar att närma sitt slut. Jag ska ju fortfarande får den andra kuren var tredje vecka så på så sätt är det ju långt ifrån slut. Men själva standard behandlingen. Den behandlingen som de berättade för mig när jag fick diagnosen. Den långa och tuffa behandligen. Tänk att jag snart har klarat av den och står fortfarande med begge bena på jorden med huvudet högt. Och jag känner mig faktisk inte sjuk. Fast det är klart....jag ska ju liksom inte vara sjuk längre men ni förstår säkert vad jag menar. Jag är sliten men vadå...Kroppen har blivit utsatt för slag på slag. Inte konstigt att det känns. Men den ska byggas upp och tränas upp. För jag ska komma tillbaka till där jag var. Eller ja..hehe... efter två förlossningar, cellgift, operation, stråling....ni kan ju tänka er. ;-) Jag har ett jobb å göra.

Har fått inkallning till ett dialogmöte med med nav, lege och arbetsgiver i juni. Det ska bli spännande. Jag har ju inte en aning om vad som sker med mig liksom. Jag hoppas jag kan komma tillbaka till jobbet om inte allt för länge men jag har ju heller inte en aning om hur det kommer att kännas på kroppen. Jag är rädd för att gå på en smäll och har fått många varningar på att det kan ske. Men givetvis så hoppas jag att det inte sker mig, att liksom det mesta ska gå tillbaka till det normala. Det är ju ett önske iallafall. Men jag tänkte att här får min lege ta ordet och jag antar att han vet vad som är bäst för mig i starten. Så det är bara att vänta å se. Min första efterkontroll är ju i september och det är först då jag får reda på några svar. Men jag må ju bara försöka att leva med att allt e bra med mig. Att min kropp har vunnit över det onda. Men det är jobbigt att inte veta.

Annars tog jag Wilmer till frisören idag. Har var väldigt långhårig så det var på tiden. Men stackars lille mini´n min, han hatar det verkligen. Han skriker ju som en stucken gris. Men men...det gick bra tillslut. Han blev så fin så :-)

Imorgon blir det en veninnetur in till Oslo. Jag byter ut taximännen med min kaffesyster så då blir det helt säkert en koslig tur :-)

Ha en fin kväll! Kramis

Låner Anders iPad å førsøker blogge lite ifrån sengen. Med norsk tastatur å ;-) så då blir det ænnu mer svorsk...hehe... Barna sover, Anders ær på væg hem från bion som han har vart på ikväll, medans jag bjød hem svigermor på räkor. Får passa på nær Anders inte e hær då han hatar det. Har vart i oslo idag å Och fått min stråling nr 9. Ettersom det ær 17 maj på torsdag och allt e stengt ville de ta igen den timmen jag missar då. Så næsta vecka blir det bara 4 st. Huden blir allt bara mer rød Och det svider lite. Som en lätt solbränna. Så det går bra än så länge. Børjar bli en aning trøtt av allt åkande... Men men... Det har vart lite entra tungt det siste. Tankarna surrar och rädslan kommer Och går. Kanske ni har følgt med på sophies blogg Tillsammans än vi starka. Sophie som var min første blogg som jag fann där allt verkade så positivt. Hon var färdigbehandlad samma dag som jag fick min førsta cellegift. Efter väldigt kort tid fick hon återfall Och nu finns det inget mer de kan gøra før henne utan att førsøka hålla henne fri från smärtor. 27 år Och med ett litet barn Och en fantastisk man..... Varfør?????? Det finns inga ord før dette, livet än så orättvist. Tårarna rinner før henne Och hennes familj. Førbannad skitsjukdom!!!!!! Dette ska inte ske. Och på så kort tid. Jag førstår inte. Tack Sophie før de fina ord du gav mig. Jag hoppas verkligen inte att du har ont men att du känner att du har din familj runt dig <3

Då har jag haft 6 strålingar hittills. Det går helt fint. Jag e otroligt sliten förtiden. men det går bra. Kanske inte den mest sociala personen just nu, men det har jag väl heller inte vart de sista 10 månaderna... Huden börjar att bli lite röd och solbränt men det gör inte ont än. Antar att det kommer att bli otroligt läckert att va solbränt bara på en sida liksom. Men den sidan ska ju heller inte va i solen på ett år vilket betyder att jag borde handla in mig en burka eller nåt...hmm... ja, iallafall kläder som inte visar så mycket av halsen och ner. Taxiturerna går bra. Det har ganska stor betydning på vilken taxichaufför det är. Jag får ju olika personer varje dag så... En del e jätte pratsamma en del säger knappt ett ord och en noen har också dränkt sig i parfym...fysj å fysj...

Idag var jag däremot på rundtur i taxin. Som tur var så var taxichauffören otroligt snäll och skojade massa. Vi skulle nämligen hämta upp en person till på turen. Men när gps inte hittar adressen och vedkommande inte tar telefonen hamna vi på villspår. Vi fick tillslut tag i en taxi som förklarade vägen för oss in i dem mörka skogarna ;-) Vi fick stanna flera gånger för att fråga oss fram och när vi i tillägg fick reda på att personen som skulle va med var döv så förklarade det ju allt varför hon inte svarade. Till slut hittade vi huset och då visade sig att personen inte skulle följa med ändå. det hade blivit missuppfattningar. Ja ja... försenade som vi var så var jag tvungen att ringa radium och säga att jag kom försent till strålinga. Men det gjorde ingenting. Jag tog det hela med ett smíl alltså. Trevlig chaufför och vad hade jag för val liksom...hehe....

Annars så var jag på föräldrasamtal om Wilmer idag. Det gick väldigt bra och det var gott å höra att han har det fint och koser sig i barnehagen. Alltid gott för mammahjärtat det <3 <3 <3

Nu e det natta för att åter igen sätta sig i bilen till Oslo imorgon. Bara 19 gånger kvar ;-) Sov gott!

 

Redan Söndag. Nu kommer jag ihåg hur det kändes å ha en "vanlig" helg. Att man jobbar hela veckan å sen ha ledigt i helgerna för att sen åter gå tillbaka på jobbet på måndagen. Mitt jobb just nu är att åka fram och tillbaka Skien-Oslo och inta strålningen. Hade hellre önskat att det var till mitt riktiga jobb men nu blev det ju inte sån. Men det går ju nästan en hel dag så det blir som en arbetsdag trots det. Barna e i fin form igen så nu satsar vi på att de håller sig friska för ett tag. Jag har ju liksom inte möjlighet till att skippa strålningen för att va hemma med dem och det blir genast tungt för mammahjärtat. Man vill ju liksom va med dem lite extra då. Men som sagt så går det fint nu. Så idag har vi kosa oss massa ute i sola. Det har vart sol och fint väder men med ganska så mycket vind. Så det var lite kallt trots allt. Men vi var med några vänner och gick ned till byn. Sakarias cyklade, iallafall en bit. Vi stannade vid Tullis och tog en kaffe å en liten matbit och barna lekte lite vid lekplatsen. En  riktigt härlig dag med massa frisk luft.

Jag märker att jag har varit ovanligt trött denna helg. Antar att det kommer av att det blev lite mycket på en gång. Tror inte strålningen har slått mig ut så fort. För då blir detta några låååånga veckor som jag har framför mig. Må bara bli med duktig på å lära mig att slappa av och samla krafter och dricka massa vatten. Detta var visst väldigt viktigt vid strålningen. Hmm...att det ska vara så svårt att göra det. Jag har med en vattenflaska in till Oslo och försöker ha den framme resten av dagen också så var det bara att ta sig i kragen å dricka då.

Då laddar vi upp till en ny vecka så hoppas jag att ni alla njuter av våren. Kramis

Ja, då var jag gott igång med strålningen. Eller ja, jag har haft 3 stk av 25 ;-) Men det är iallafall en start. Det har varit så otroligt massa här i det sista så jag har inte hunnit eller orkar uppdatera alls. Det tar liksom aldrig slut í vår familj utan stadigt sker det något som sätter familjen ur spår och våra dagar är bara ett himla kaos. Allt har jag valt att inte skriva om här men nog är nog nu tycker jag.

Den första strålningstimmen hade jag i onsdags. Snälla Jannicke blev med in eftersom jag gärna ville ha med någon första gången för att se hur allt fungerade. På lasset hade vi också med oss en sjuk Wilmer som fortfarande inte hade kommit i form efter helgen. Och så stannade vi även på ikea för att köpa några stolar som jag hittat där och som äntligen fanns inne. Första gången tog det lite längre tid då allt skulle kontrolleras i strålningsmaskinen men nu tar det 10 min. Jag ligger på en slags bänk med armarna bak huvudet. Sedan är det som en stor rund skärm som är över mig och som först strålar baksida och sen lite ifrån sidan och till slut rätt över kroppen. Det enda man hör är ett surrande ljud var gång strålingen är igång. Och så e det klart. Bara att ta på sig å åka hem igen. Wilmer fick i sig lite mat på ikea för första gång på några dagar så det var ju bra. Det vi inte tänkte på var att vi sen skulle åka över Siljan...ja...behöver jag skriva mer... För er som aldrig åkt där är det en väg med en massa kringelikrokar över ett fjäll....hmm...Om vi säger så...alla kläder blev kastade och vi måtte stanna på en bensinstation och tvätta ur bilen...puh... vilken avslutning liksom.

Pga vår familjsituation för tillfället så har jag fått sån tur och fått inviljat taxi fram och tillbaka. Denna gång sökte vi om hjälp. Vi märkte att vi inte skulle klara av detta annars. Och det var verkligen inga problem. Så länge det handlar om små barn i huset så sätter de dem i första hand. Så nu har jag en taxi som kommer å hämtar mig var dag och väntar på mig inne i Oslo till behandlingen e klar. Än så länge har jag åkt själv men det kan hända att det blir samåkning. Detta hjälper vår familj väldigt mycket. Så det är jag så glad för att vi har fått.

Än så länge så har jag inte märkt nåt ifrån behandlingen. Dem säger att det kan ta upp till några veckor innan man gör det så vi får se. Fast igårkväll var jag såååå sliten. Jag somna nog på soffan för kl 21 tror jag. Men jag är ju inte van att stå upp så tidigt varje dag i tillägg att ha vakna barn på natten och sen flänga fram och tillbaka skien-oslo. Och detta e bara en start. Anders fick vara hemma med barna de andra dagarna och åkte och jobba sen när jag var hemma igen. Så det fanns liksom ingen plats till någon vila där...men sån e det. Typiskt att barna blir dåliga just nu då!!! Men nu så e Wilmer i full fart  igen. Sakarias e lite hänging men mycket bättre så vi satsar på att allt e bra till måndagen.

Nästa vecka vill dem att jag ska strålas även på lördagen allstå 6 dagar i rad. Vi får se om vi får det till. Beror ju på barnvakt å så. Dem vill ta igen 17 mai som det inte är nån stråling. Så det blir en lång vecka det ja...men men... fortare färdig i såfall.

Just nu sover Wilmer middag, Sakarias har krypit ned i soffan å ser på Mumin och jag tänkte greja lite i huset. Så tråkigt väder ute ju. Och när barna inte e helt i form så får vi kosa oss inne. Ha en fin lördag folkens. <3

Då har vi vart i Sverige en tur. Denna gång för att ta ett sista avsked av min fina morfar. Jag är glad att jag fick vart med i begravningen. Det betydde mycket för mig. Det var en lugn och stillsam sermoni med bara dem närmaste. Detta var något som morfar själv hade önskat. Men det var otroligt fint. Efteråt samlades vi vid en restaurang vid Varbergs festning och åt jättegod mat. Jag tror jag fick serverat den godaste fisken jag nånsin smakat. Barna var lite mer rastlösa, men det gick fint. Dem är trots allt i den åldern som har lite svårt att sitta stilla och förstå vad som sker så det får man bara ta. Efter allt var färdigt så gick vi runt festningen. Det blåste som bara den men samtidigt så var det så härligt. Jag älskar den friska luften och doften ifrån havet. Och jag älskar Varberg. Mitt paradis med många goda minnen ifrån barndomen. Barna tyckte det var kul att kasta stenar i vattnet och sprang runt där som bara den. Jag har måååånga fina bilder därifrån. Ska se om jag får lagt ut nån när jag fört över dem. Min dator börjar att sjunga på den sista versen och jag behöver tömma den för lite bilder för den börjar bli ganska så full. Därför lite bilder om dagen.

Helgen spenderade vi annars i Borås. Vi fick ju lite extra tid med Linda och hennes kille så det var jättekul. Så då passade vi även på att ta ett besök i djurparken eftersom dem öppnade denna helg. Sakarias sprang runt i hela parken och tyckte det var jättekul. Girafferna tyckte han mest om och dem fick vi ju åter igen se på nära håll då dem var inne stallet. Har fina bilder ifrån dem från ifjol nämligen. Så helgen var riktigt fin trots allt. Både jag å Anders hade det gott av å komma oss bort lite.

Nu närmar det sig strålningsstart. Bara 1 ledig dag kvar innan allt startar. Jag längtar tills att få komma igång igen, samtidigt som det kommer att kännas väldigt konstigt att samtidigt att ha planer varje dag. Att inte bara kunna slänga sig på soffan och inte göra nånting. Jag hoppas och önskar att detta kommer at gå fint och att det blir få biverkningar. Så om 5 veckor så ska liksom den största behandlingen vara slut...jaha... slut liksom. Och sen....? Jag ser bara tomma dagar. Tomma dagar som man ska försöka att leva som vanligt fast man inte vet om allt har gått bra. Man ska försöka gå tillbaka till ett liv som man hade förr men som samtidigt aldrig kommer att bli detsamma. Jag vet inte jag... Jag har hört att reaktionerna kan bli många. Att man blir otroligt glad för att vara färdigbehandlad samtidigt som frykten för återfall ligger å gnager i tankarna. Men där är jag inte än. Så det tar vi då. Men tankarna slår mig ibland. Näe...först ska jag strålas och förhoppningsvis är det bara för säkerhetens skull.

I helgen som var så tog jag steget med att visa fram mig utan scarfs... Japp...det gjorde jag. Och en sak e säker...jag kommer ALDRIG att känna mig normal om man kan kalla det så, med det korta håret. Men det är mitt nya jag för tillfället och jag må försöka acceptera det. Får se om jag vågar lägga ut nån bild efter vart. Jag har en fin bild av mig, min syster och mamma :-) Men dessvärre så hatar jag frisyren. Men men... får hoppas det startar att växa med rekordfart nu framöver. Det finns värre saker att klaga på.

Imorgon e det första Maj. Ni i Norge kommer väl ihåg att lämna in 50 öringarna till kreftföreningen. :-) Ha en fin kväll! KRAMIS

Strålingen blev utsatt. Vi åkte in till Radium på tisdagen för den sista kontrolltimmen före strålingens start. Å nu har jag en himla massa tusch på mig. Rätt å slätt så ser jag hemsk ut. Jag ser ut som en karta. En slags vägbeskrivning med en massa linjer och siffror på. Och detta långt upp på halsen. Så jag har inte en aning på hur jag ska klä mig framöver. Det ser ju ut som om solen ska titta fram så då blir det värre. Hmmm ja, detta blir spännande. Och för mig som är så kittlig så var det helt fruktasnvärt att bara ligga där helt stilla å bara veta att jag inte fick röra på mig medans pennan svepte över kroppen. Stel som en pinne var jag ;-)

När jag var färdig kom det in en äldre lege och prata med mig angående detta med att utsätta behandlingen en vecka. Det dem sa var att antagligen så har inte det nåt att säga i min behandling eftersom mina prover så såg bra ut som de gjorde efter operationen. Så då må jag bara tro på det dem säger. Man kan liksom inte tänka att tänk om viss ifall att.... Näe då utsätter vi det ja till den 2 maj, vilket betyder att jag får med mig begravningen till morfar. Eller minnessermonien som det mera blir. Och det känns verkligen skönt.

Sedan bad legen mig och Anders att bli med på hans privata kontor. Han frågade om vi hade tid till att se hur min behandling har föregått via datan. Och givetvis hade vi det. Superintressant. Jag fick se min kropp i 3d efter jag hade tagit ct och han gick igenom noga del för del. Detta är inte något jag kan förklara noggrant för då tror jag bara att det blir väldigt rörigt hela biten men det var iallafall så intressant att faktiskt få en förklaring om hur strålingen kommer att gå till. Det var ett dataprogram som används till att laga tecknade filmer med bland annat. Han förklarade gott å visade hur strålarna ska gå igenom kroppen. Och hur de har lagt upp dem att de knappt ska röra hjärtat. Det finns en lag som säger att hjärtat ska inte utsättas för mer än 5% och i mitt fall blir det 1,61% vilket e bra. Lungorna däremot var det upp mot 30% men med den delen av lungan som man använder minst. Så det ska heller inte va farligt på lång sikt. Iallfall var detta otroligt spännande och både jag å Anders kände oss trygga med denna förklaring. Legen berättade att detta var inte så vanligt att han satte sig ned och förklarade men när han hade tid så gjorde han gärna det. Detta var en fulltidsjobb för han, att sitta å jobba med detta program. All ära till denna man på Radium som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på ;-)

Efter att vi var klara på Radium for vi och mötte min syster Linda och hennes kille som är på besök från USA. Denna gång blir det en liten svipptur inom oss innan det är dags att ta en Sverigetur inför begravningen. Barna var så spänta å få träffa henne igen och det blev en stor glädje när dem blev med till barnehagen för att hämta dem. Det är ju inte så länge sen hon var här sist och då bodde ju hon här en hel månad så denna gång kände dem igen henne gott. Så vi kosa oss resten av eftermiddagen med god mat och lek å bus. Barna å vi fick fina presenter och det var bara att leta fram engelskan som dessvärre inte har blivit använd på några år. Men det går fint :-)

Nu e det natta i huset så jag återkommer mer med besöket och förhoppningsvis lite bilder. Sov gott! Kramis

 

Måndag IGEN ;-). Helgen rasade ju förbi som vanligt men vi har kosa oss massor. Vart på besök och har haft besök. Vädret var ju inte helt på topp men vi fick vart ute lite ändå. Bara å klä på sig lite extra så gick det bra.

Imorgon ska jag på radium igen. Den sista kontrollen innan strålingen startar. Dem ska rita lite mer på kroppen min och se att inställningarna stämmer så att allt e klappat å klart inför start. Jag ska också få reda på om strålingen startar 25 april eller 2 maj. Jag hoppas det blir den 2 maj, så det är bara att hålla tummarna. Så länge det inte har någon betydning för mig och behandlingen vill säga. Jag vågar inte utsätta mig för nåt därför ligger valget i overlegens händer.

Jag har börjat se lite på det här med å komma fram och tillbaka Skien-Oslo var dag under strålingen. Alltså...detta är ett kaos alltså. Jag hoppas verkligen inte att det blir såna problem som jag just nu får det till att gå ihop eller ja... jag vet jammen inte hur jag ska få allt at gå ihop. Sjukdomen e helt glömd i denna situation. Här tänker jag bara på att få ihop vardagen. Det jag egentligen borde tänka på är ju mig själv och få slappat av mest möjligt. Det var också det som dem sa till mig inne på radium att det var väldigt viktigt. Men de fyrkantiga regler som finns vill däremot inte det samma. Bussen tar liksom 3 timmar och 15 min en väg. Alltså 6,5 timmar i buss varje dag i 5 veckor. Och det är ju den dem menar att jag må ta. Hade jag haft mig själv att tänka på så hade det ju inte vart några problem. Men när du har två små och en man som driver eget så blir det där emot lite andra tankar. Det blir iallafall inte så väldigt massa tid till avslappning för nån av oss. Men det är bara för en tid. Och jag hoppas att det löser sig till vårt bästa. Jag får väl lite mer svar imorgon hoppas jag. Lite tider på behandlingarna och så. Och jag ska försöka att inte ta ut några problem i förskott.

Mitt hår e ju en kort "guttefrisyr" just nu. Jag har väl mer eller mindre börjat att vänja mig till det och har vågat att visa fram mitt nya jag. MEN det är inte bara för at jag är ovan till den nya frisyren. Utan det e ju förbannat kallt med så lite hår på huvudet. Hehe... Och jag kan ju heller inte trä på mig en stor vinterlue heller. :-) Men det har liksom vart en trygghet med denna scarfsen på huvudet. Då ser jag liksom "sjuk" ut...tar jag av den så ser det mer ut som en väldigt dålig hårklipp ;-) Så vi får se...bara värmen kommer tillbaka så. Kanske jag ska köpa mig ett sånt rosa band med en rosett på som man sätter på små flickbebisar när dem e små så man ser att det är en liten tjej...? Hehe... det hade jag säkert klädd tror jag.

Jag försöker undgå alla program som innehåller kreft på något sätt. Det blir liksom lite för mycket. Och nu har det jammen kommit till Hotel Cæsar å...gahh... å jag som brukar se på det när jag e hemma.... ja ja... Man blir påmind överallt, och det är jobbigt. Samtidigt som jag e väldigt öppen om att prata om det. Det gör mig ingenting. Inte i den stora grad iallafall. Så det e bara att fråga. Jag svarar om jag orkar, annars så säger jag till.